Från Veddö till Fjällbacka springandes

hej igen.
Nu sitter jag här heelt slut i kroppen, jag sa ju att jag kanske skulle gå till Fjällbacka. A å det gjorde jag. Jag bytte om till gåvänliga kläder drog på mig headsettet och ringde Ella och började gå. Det gick jätte bra. Sen så efter ett tag så började jag -håll i er nu- SPRINGA!! Va?? Jag sa det till Ella i telefon"Va springer du? Varför då?" sa hon. Jaa det går ju faktiskt mkt snabbare och jag insåg att jag kanske hade väntat lite för länge med att gå ut för det hade faktiskt börjat blivit riktigt mörkt ute, en del bilar såg mig nog inte och dum som jag var så tog jag ingen reflexväst. I början så kände jag mig som en riktig sprinter, det var så lätt jag kände mig som typ Susanna kallur, såhär glad och nöjd ända tills jag kom till en uppförsbacke och insåg att det kanske inte var så smart att börja springa i en nedförsbacke. Inte konstigt att det kändes lätt. I uppförsbacken kände jag mig inte alls lika graciös, då kände jag mig mer som Babben och blev snabbt påmind om att min kondition kanske inte är på Topp. Men men, jag sprang hela vägen till Fjällbacka. Och jag måste säga att det var ett mkt stolt ögonblick, för jag har faktiskt aldrig sprungit själv utan ngn tränare som sagt åt mig. Jag har ju såklart försökt några gånger men misslyckats, Men nu är det slut på det. Jag ska försöka springa ngn fler gång. jag kan inte lova ngt men försöka kan man alltid :D
Nu ska jag försöka ta mig upp för trappen, pinsamt att erkänna men jag tog mig nästan inte ner för att jag hade så ont i låren. haha LOL. det är ju ett klart tecken på att man behöver träning.
x0x0 Sprintern Lovis